30 år av sorg och saknad.

Idag är det 30 år sedan min älskad bror omkom i en trafikolycka. Det är trettio år av sorg och saknad och en önskan om att min bror fått vara med om att dela stora händelser i mitt liv. Det enda som är säkert är att man aldrig vet vad som kommer att hända.

Idag precis som alla andra år så åkte vi på graven och tände ljus för min älskade bror, sen åkte vi hem till mamma och åt middag där. Det är skönt att få vara med familjen dagar som denna.

Ibland känns det som en evighet sedan, samtidigt som denna dag för trettio år sedan sitter etsad i mitt minne. Jag kommer så väl ihåg att jag kom hem från lekis som det hette på den tiden. Redan när jag öppnade dörren och gick in så märkte jag att någonting var riktigt fel. Mamma och pappa satt vid köksbordet med ryggen åt mig, de brukade alltid sitta på soffan på andra sidan bordet. När jag sen kom upp så såg jag att M låg på soffan och grät. Jag minns att jag hade svårt att ta in det som hänt, att min äldste bror var död och aldrig skulle komma tillbaka igen. Inne på mitt rum låg min andre bror och grät på min säng. Åh, vad jag önskade att jag kunde trolla då, så min älskade storebror kom tillbaks till oss och allt kunde bli som vanligt igen.

Var rädda om varandra.